Har just fått Harry att somna efter en lång "situation", innehållandes mat-kastning, skrik, bråk, amning, multipla blöjkatastrofer- samt byten och ett nära förestående sammanbrott. Nu sitter jag och kollar på gamla bilder. Tror det är lite hemlängtan. Inte så hel-nöjd med mitt mamma-liv i NY just nu. Det känns lätt som att man blir lite inlåst när man sitter i en lägenhet såhär. Har två rätt sömnlösa nätter bakom mig och då har man liksom ingen energi att ta sig ut med två ungar i vagnen. Orkar inte riskera att det ska bli skrik och bråk, och man orkar definitivt inte sätta sig på en restaurang. Så just nu missar jag en trevlig tjejlunch. Och har känt mig tvungen att boka av en trevlig tjejmiddag ikväll också för att jag är för trött. På bilden ser man mig och Henrik när vi just blivit hus-ägare för fem år sen. Den provisoriska båten som jag och min pappa köpt, hade så många läckage att man fick ösa den samtidigt som man åkte över sundet. Och inte bara det, när man la i backen, körde den framåt och vice versa. Och det gick inte att köra på låga varvtal, antal krockar med bryggan går inte ens att räkna. Här grundlades min ovilja att bli en bra båtförare. En av alla båtar i vår båt-kyrkogård. Det är intressant att man då faktiskt trodde att man levde stressigt liv.
4 kommentarer:
Känner igen det där med känslan av att vara fångad och inte kunna egentligen vistas någonstans pga rädslan för jobbiga situationer som kan (kommer att) uppkomma. Kan det möjligtvis vara den där slängen av svartsjuka som vi just genomlevt/är i igen (en omgång till)? Jag undvek alla platser där det fanns folk öht. Inte så många ställen var m a o. Det går över, det har jag hört i alla fall... Lycka till!
Känner igen mig väl i det du skriver och jag blev så glad över att det inte bara är jag som stundtals känner mig inlåst pga barn!
Känner oxå igen mig i det du skriver. Har tänkt många gånger när jag läser din bligg att du måste vara värsta super-woman.
Jag kan nog inte ens föreställa mig vad som krävs för att rodda runt 2 barn i stora staden. Hoppas att du får sova i kapp lite snart, det mesta brukar ju kännas bättre bara man får sova.
jag är långtifrån en super woman! jag har en helt underbar barnflicka som hjälper till på typ halvtid med harry. men jag hade behövt heltid! eller åtminstonde så mycket som man har när man har ett barn på dagis. men jag fattade nog inte hur det skulle bli innan vi åkte hit.
Skicka en kommentar